Read my careface

Jag som svensk gillar inte att sitta och kallprata med någon på bussen, vem gör det egentligen?
Därför slänger jag upp väskan på det tomma sätet bredvid mig, dels för att hindra någon att sätta sig bredvid mig och dels för att visa att du tränger dig på om du försöker slå dig ned här.
Jag struntar i att det numera finns en sittplats mindre, jag vill inte ha en främling sittandes bredvid mig, dennes blick som försöker fokusera på något annat men som vänder sig mot mig när jag inte ser. Främlingen som inte ska gå av på samma hållplats som mig, därför måste jag stelt säga att "jag ska av här" och vi delar en jobbig avstigning där främlingen försöker göra sig så liten som möjligt för att jag ska kunna komma förbi och ut, men det hela slutar med att främlingen reser på sig, ställer sig i gången och sneglar medlidande på mig.

En oskyldig bussresa som jag fruktar för varje gång jag ser att bussen är full och jag vet att jag måste fråga om jag får sätta mig bredvid någon, en bussresa som istället blir en jobbigt situation som jag fruktar för varje gång någon stiger på bussen och slänger en blick på det tomma sätet bredvid mig.
Fortsätt gå, fortsätt gå tänker jag, och det funkar. Passageraren fortsätter bortåt och faran är över för stunden.

Första hållplatsen avklarad, nu är det bara fem kvar.